Idag åkte jag dock till landstingsfullmäktiges sammanträde nervösare än vad jag någon gång tidigare har varit.
Egentligen fanns det ingen orsak till detta. Egentligen...
Det är nämligen så att en gång om år genomförs landstingsfullmäktige parallellt med ungdomstinget. Inledningen på dessa sker gemensamt, där ordförande för ungdomstinget får spela en framträdande roll.
Min dotter var nämligen utsedd att vara ungdomstingets ordförande.
Jag vet... precis som alla påpekat. Jag har ingen anledning att oroa mig. Min dotters förmåga känner jag väl till. Det har aldrig föresvävat mig annat än att hon fixar detta.
... men likförbaskat så blir jag nervös inför öppnandet.
Och stolt och rörd av hennes tal.
Det är bara att konstatera. Ibland är jag inte mer än pappa.
SW
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Stefan Wikén, personligt, föräldraskap
