Igår studerade jag hur sjukvården fungerar i Jämtlands län
Jag har nämligen dragits med ett knä/ben som gjort ont, det har kommit och gått, men för ca 1 1/2 vecka sedan ökade besvären långsamt. I måndags ringde jag hälsocentralen som gav mig en tid om en vecka.
Senast jag hade kontakt med min hälsocentral så kunde jag få ringa idagar för att komma fram. Den här gången fick jag vänta i tre minuter.
MIn omgivning reagerade rätt starkt på att jag skulle vänt i en vecka på bedömning. Jag har fått många förslag på vad mitt medicinska problem kan bestå i. Flera stycken ansåg att jag skulle uppsöka akut. Detta grundade sig säkert bara i oro för mig. Efter att i många år som förtroendevald i landstinget så vet jag också hur viktigt det är att gå till rätt vårdnivå, för att skattepengarna ska användas på ett så bra sätt som möjligt.
Utifrån det stora tryck som jag utsattes av min omgivning så åkte jag förbi akuten. Jag fick snabbt klart för mig att så kunde man inte göra, utan att det är hälsocentralen som ska göra en första bedömning. Vilket jag tycker är korrekt. Bemötandet var som jag bedömer det helt korrekt, lite agressivt kanske. Lite bortgjord kände jag mig dock. Inte vill jag ligga tilllast eller ta upp någon annans tid i onödan. Jag kände mig mycket obekväm.
Hon som tog emot mig ringde snabbt upp min hälsocentral. Helt plötsligt hade jag en ny tid idag lite drygt en timme senare. Då uppfattade jag henne som mycket vänligare. Jag tackade så mycket och lämnade akuten. Insåg då att självklart skulle jag ringt upp min hälsocentral igen. Men jag ska erkänna att jag mentalt lever kvar i den tid när det var en stor utmaning att komma fram till sin hälsocentral.
På hälsocentralen tog de emot mig. Jag betalde 150 kronor och satte mig att vänta. Kvart efter utsatt tid kommer en läkare och hämtar mig i väntrummet. Helt okey tycker jag utifrån att få komma för en bedömning så snabbt.
Hon frågar ut mig och undersöker mig, Därefter försvinner hon - i mitt tycke en lång stund - men det kan bara ha varit några minuter. När hon kommer tillbaka berättar hon vad hon tror att det kan vara. Hon har två alternativ och det krävs provtagning och röntgen för att slå fast detta.
Jag får därefter lämna blod. Dessa prov får jag med mig och blir skickad till sjukhuset. Där ska jag helst hinna till röngen före 15.00 och meddela att det finns en akutremiss på mig. Proverna ska jag lämna på "labb" om inte personalen på röntgen vill ta dem till "labb".
Parkering kring sjukhuset är inte roligt. Särskilt inte när jag som idag knappt kan stödja på ena benet. Jag har dock tur och hittar en parkeringsficka förhållandevis nära ingången. Jag blir då påmind om att parkeringsautomaterna vid sjukhuset endast tar mynt. Mina mynt i bilen är på upphällning och med mitt onda ben vill jag självfallet inte gå fram och tillbaka för att växla. Jag kommer så snart möjlighet ges att aktualisera frågan om parkeringsautomater som tar kort och som det går att betala via mobilen. Det senare är helt lysande när man inte vet hur länge man blir sittande.
När jag kommer till röntgen så hittar de inte igen mig i datorn. Utan blir skickad upp till "labb" med proverna och uppmanad att anmäla mig igen när jag kommer tillbaka. Jag konstaterar att hitta "labb" var inte helt enkelt. Dåligt skyltat, svårförståliga skyltar som inte överenstämmer med det talade språket. Efter att ha gått fel och frågat mig till rätta så hittar jag.
Där finns ingen eller rättare det finns ingen riktigt nära och ingen som reagerar att jag står där. Jag känner mig dum. Men efter en stund så kommer en dam fram till mig och hon ser skeptisk ut ända till hon tagit fram proverna och tittar på etiketterna. Då ler hon vänligt åt mig och säger att det är okey.
Jag stapplar därefter tillbaka till röntgen. Då hade min akutremiss kommit och jag blir snabbt hänvisad en bit längre ner till ett väntrum som är alldeles tomt. Lite skönt kan jag tycka, då går det att slappna av och sitta och skriva en stund.
Omkring 30 minuter senare kommer en vänlig dam ut som ser mig skrivande på datorn. Hon uttrycker att det är väl skönt att jag sitta och jobba eller vad jag gör. Hon förklarar att de kan inte göra något med mig förrän provsvaren har kommit och att det brukar ta ca en timme.
Tiden går... väntande börjar ta på orken. Jag har nu ägnat dagen från halv ett att söka för mina besvär. Märkligt hur man känner efter när man väntar. Fast det är klart det ska väl ändå våra något rejält om jag nu lägger ner både min egen och andras tid på mina krämpor.
När jag väntat ytterligare nästan en timme så får jag komma in för en ultraljudsundersökning. Efter att ha gjort mig i ordning och lagt mig på britsen så var det ytterligare en kort stunds väntan innan en läkare kom in och började undersöka mig.
Men varför är kontaktsalvan så kall? Och varför står dörrarna öppna till undersökningsrummet? Och är det vanligt att dessa öppnas titt som tätt? Själva undersökningen tog över en halvtimme. Det är inte vardag som jag får så lång uppmärksamhet - av en läkare.
Ja, efter undersökningen fick jag klart för mig att det inte var något som var akut. (Även om det gör ont). Så jag fick linka hem igen och lugna mina omgivning.
En slutsats är att det hela tiden är de små detaljerna som gör det. Bemötandet spelar stor roll. Men också om jag som patient förstår - eller om jag känner mig dum.
Jag brukar säga när det gäller t ex resturanger och affärer att de måse vara uppbyggda så att de är självinstrurande. Jag ska förstå hur det går till och vad jag ska göra. Jag tror att detta är lika viktigt när det gäller offentlig verksamhet. Jag och medborgaren ska inte behöva känna oss oförstående och dumma.
Vårdpolitiskt står jag för idéerna om vård efter behov och om vård på rätt nivå. Detta för behovet måste vara i centrum för vår gemensamt finansierade häsl- och sjukvård och för att använda både ekonomi och kompetens på bästa sätt.
Men det förutsätter att jag som enskild får en snabb första bedömning och hamnar på rätt nivå. Här i ligger också utmaningen så att det inte blir vård efter efterfrågan.
Jag tycker att det var ett ganska bra dag av hur hälso- och sjukvården fungerar en vanlig dag i Jämtlands län.
Och ska jag understryka jag är nöjd med hur jag hanterats som patient. Även om små förbättringsmöjligheter alltid går att göra.
SW
Läs även andra bloggares åsikter om Stefan Wikén, Socialdemokraterna, politik, val, val 2010, RödGröna, Jämtlands län, vård, sjukvård, hälso- och sjukvård,
Titta gärna på intressanta bloggar genom NetRoots, S-BUZZ, RödGröna bloggen och Politiometern
Vänsterpartiet – trots allt!
6 dagar sedan
