onsdag 11 februari 2009

Microbloggar, Twitter, Twixdagen och olika slutsatser

När Sveriges Twixdag fyllde tio dagar. (Twixdagen är en nätplats som samlar alla riksdagsledamöter som microbloggar) så skrev Magnus Ljungkvist om Sex kommunikationsråd till våra folkvalda positiva råd för att bli bättre i att använda t ex Twitter Han anslag är postivt uppfostrande:
Jag är stolt och glad över att vi i Sverige har så många folkvalda som är intresserade att pröva ny kommunikationsvägar. Det visar, om inte annat, att den demokratiska ambitionen är mycket hög. Men våga ta dig själv, dina kunskaper och ditt uppdrag på allvar. Vi som följer dig gör det. Jag lovar.
Jonas Morian skriver också om Microbloggsrevolutionen Han gör det i form av sportreferat, d v s vilket parti har flest microbloggande riksdagsledamöter och hur det såg ut i början och vad som sedan har hänt. Ett inlägg med intressanta funderingar som bl a handlar om vad som inte står i microbloggarna. Men slutklämen känns som förväntningarna är lite väl högt ställda.
Fortfarande förefaller det vara en bit kvar innan svenska politiker faktiskt vågar öppna sina politiska processer för mer insyn.
Jag kan väl tycka att det är att tillskriva microbloggandet lite väl stor betydelse om det nu vara bara detta som avsågs.

SVT Opinion - redaktionsblogg skriver i Twitterboomen; ett microflöde about nothing, att det är mer intressant att titta på Seinfeld än att följa microbloggarna. Liknande skriver Eric Erfors i Expressens opinionsblogg när han kommenterar Littorins kärleksförklaringarFacebook.
Ett inlägg som i och för sig skulle kunna föranleda till funderingar kring vilka gränser man ska dra i sitt microbloggande. Eric Erfors avslutning känns däremot så typisk och tråkig, i en normalt raljant ton kring oss förtroendevalda. Där han menar att microbloggandet är ett sätt för förtroendevalda att manifestera sin "vanlighet".

Jag tror personligen inte att microbloggande och socialmedier kommer att uppfylla de förväntningar som uttrycks av Jonas Morian och även hos Magnus Ljungkvist. Även om Magnus själv försöker möta upp med en folkbildande och uppfostrande insats gentemot oss förtroendevalda. I grunden ser jag detta som possitivt även om jag kanske inte tror på microbloggandets storhet på samma sätt som dessa herrar.

En ministers kärleksförklaringar på Facebook går det att fundera över. Ska verkligen allt vara offentligt. Och visst skriver vi förtroendevalda inte alltid, kanske t o m sällan, klokt och genomtänkt.

Åtminstone jag själv behöver lära mig att bättre använda detta verktyg (och även andra. Tack Magnus för dina råd!)

Samtidigt är det också möjligt att i dessa vardagsbeskrivningar på microbloggarna se att förtroendevalda inte är några övermänniskor utan rätt vanliga människor som genom sitt politiska engagemang fått ett förtroende i kommun, region eller riksdag. Men den iaktagelsen eller slutsatsen kanske jag är ensam om.

Den nedsättande tonen från traditionella meida kring förtroendevalda som försöker hitta nya sätt att kommunicera känns däremot mest som ett skrå som försvarar sitt tolkningsföreträde. Skillnaden är självklart stor gentemot tradionella medier. Det går att kommunicera åt båda håll, utan filtrering av någon däremellan. Sedan att Carl Bildt inte vill ta del av, följa någon annan, är en helt annan sak.

Så för min del är microbloggandet vare sig frälsning eller meningslöst utan ett för mig nytt verktyg som jag redan haft nytta av och som har utvecklingsmöjligheter.

Avslutningsvis så konstaterar Thomas Hartman att Branting var först att ha människor omkring sig när han talade. Det var alltså inte Obama och inte Mona.

Men frågan är var Branting också först med microbloggandet?

SW

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Inga kommentarer: