Skämmig musik och skratt!

Jag läste Erik Laakso Musik att skämmas över d v s en lista över musik som man lyssnar på men som man trots allt skäms lite över. En utmaning som kom från Mymlan och vidareförädlades av Mackan Andersson som tog detta vidare till Den ultimata skämsmusiklistan

Efter att ha läst, lyssnar och skrattat så inser jag att för min egen del har jag bara förträngt sådan musik. Jag börjar nysta i mitt minne och inser snabbt att det finns rätt mycket att ösa ur. Jag väljer dock att redovisa fem låtar som beskriver förgångna musikaliska irrfärder.

Jag börjar med mina första idoler. Jag var nämligen med i Rockfolkets fanklubb. Och vilken låt var deras stora hit? Jo, självklart

Burken med Hej Baberibba


Men någon kanske säger att det är väl inte skämmigt att i lågstadiet ha gillat Hej Baberibba. Nja, det skämmiga är att jag kommer ihåg vad B-sidan på singeln heter: Vid dina år! Ibland kommer jag på mig själv att nynna på den.

Från mitt 80- tal där man stod på randen att falla ner i discoträsket. Jo, jag stod nog en och annan gång på något golv också. Så väljer jag först en filmlåt.

Xanadu med Olivia Newton John & ELO


Xanadu titellåten i en musikalfilm i kölvattnet på Saturdag och Grease. Dock mycket sämre och bars egentligen bara upp av Olivia Newton John...(?). Kritikerna var inte särskilt nådiga. Det enda historiska med denna film är att det blev Gene Kellys sista huvudroll.

Nästa skäms jag inte för idag. Men då 1984 var det för mycket disco för många av mina vänner.

Bonnie Tyler


Även om det från början var lite skämmigt att lyssna på Bonnie Tyler så tycker jag idag att det är grymt bra. Det tog visserligen ett tag innan jag förstod att bakom den här låten finns Jim Steinman. Vilket kanske förklarar varför jag det är grymt bra.

Mitt nästa bidrag är skriven av Jeff Lynne och fanns 1976 med på ELO's skiva A New World Record.

Livin' Thing


Men detta lyssnade jag på i lite smyg. Förstår inte varför. Den känslan försvann definitivt i somras när min dotter står längst fram på ELOs spelning på
Sweden Rock Festival Hon tog denna bild


Mitt femte bidrag. Ja vad ska man säga. Jag skäms inte för ambitionen, engagemanget och viljan att göra skillnad. Men det är antagligen det sämsta som svensk hårdrock har åstadkommit... Alla kategorier. Milt uttryckt! Jag skäms milt uttryckt att jag någonsin kunnat ta nåt sådant till mitt hjärta.

Svenska hårdrocks eliten i Swedish Metal Aid - Give a helpin hand


Egentligen skäms jag inte,jo förresten, men det är kul att blicka lite tillbaka.

SW

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om skämmig musik, Olivia Newton John, Gene Kelly, Burken, Rockfolket, hårdrock, ELO, Jeff Lynne, SwedenRockFestival, Xandadu, Limahl, Bonnie Tyler, Jim Steinman, Tempest