Efter en tidig kväll så vaknar jag med en formulering i huvudet som
jag läste hos Scabernestor.
"Låga löner är i grunden ett tecken på för dålig konkurrenskraft"
Scabernestor citerar Olle Wästberg. Idag Generaldirektör och chef för Svenska Institutet men tidigare arbetat bl a som
Chefredaktör för Expressen, Statssekreterare i finansdepartementet (under den borgerliga regeringen 1991-93) mm.
Det är alltså inte vem som helst som säger detta. För att inte anklagas att rycka uttalandet ur sitt sammanhang, så citerar jag hela stycket, som är ur Olle Wästbergs nyhetsbrev:
Svenskarna borde ha högre löner
För en tid sedan var jag på det nya KostaBoda Art Hotel (värt ett besök!)och talade hos Sydsvenska handelskammaren om hur företag kan dra nytta av det svenska varumärket.
Ett av de närvarande företagen berättade hur hans företag nu tagit hem jobb från Danmark. De svenska lönerna och andra kostnader var lägre än de danska.
I Dagens industri säger tillväxtföretagaren Peter Lindgren: ”Sverige är ett lågkostnadsland. Idag är trenden att flytta produktion från östländerna och Kina till Sverige”.
En del av detta speglar produktivitet och att ett väl fungerande samhälle blir billigare. Men mest att svenska relativlöner har sjunkit. Det är inte lika bra som det verkar. Tvärtom. Sveriges framtid ligger förhoppningsvis inte i att bli ett låglöneland, utan ett land där de arbetande har internationellt sett höga löner tack vare kompetens, stort kapital- och kunskapsinnehåll i produkterna. Låga löner är i grunden ett tecken på för dålig konkurrenskraft.
Regeringens försämringar av arbetslöshetsförsäkringen och den nu pågående sjukförsäkringen syftar ytterst till
att sänka lönenivåerna genom att tvinga fram en ett ökat utbud på arbetsmarknaden.
Regeringen bedriver därför en sk utbudspolitik för arbetsmarknaden. Något som i sig går att kritisera vilket t ex TCOs chefsekonom i
förra månadsanalysen gör och den finns också
rapporterad här Johan Westerholm
konstaterade redan i september att denna politik inte kommer att fungera den här gången heller.
Jag tror inte ens att de största regeringspropagandisterna kan säga emot TCOs påstående att det inte är en utbudskris utan en efterfråge kris på arbetsmarknaden. Det är bara att läsa den senaste
arbetskraftsundersökningen och som
Alliansfritt beskrivit som regeringens arbetslöshetslinje. Men det gör regeringens politik ännu mindre förståelig om inte insikten finns
kring det övergripande målet.
Det är också i detta sammanhang som
debatten om sjukförsäkringen ska sättas in. där de
utförsäkrade riskerar bli bidragsberoende och som
Ingvar Persson för någon dag sedan skrev om på Aftonbladets ledarplats:
…..Det som händer med sjukförsäkringen är inget misstag, det är själva kärnan i regeringens arbetsmarknadspolitik. Detta är jobbpolitiken, och trots några försiktiga reträtter ligger den politiska kursen fast.
Jag tycker dessutom att
Christina Husmark Persson och Sven Ove Littorin bekräftar allt detta i sin artikel i SvD "Syftet är inte att straffa sjuka". Och även om syftet inte är att straffa sjuka så blir följden detta när syftet är att sänka lönenivåerna.
Regeringens politik handlar inte
om omtanke om de sjuka eller att vara
moraliskt riktig. Regeringspolitiken att gå från
bidrag till
bidrag syftar inte till något annat än att sänka lönenivåerna vilket blir följden när regeringen tvingar fram ett ökat utbud på arbetsmarknaden.
... men detta lär väl borgerligheten förneka
men planen är redan offentlig.
SW
Läs även andra bloggares
intressanta åsikter om
Stefan Wikén,
Socialdemokraterna,
jobbbävning,
jobbpolitik,
jobb,
borgerlig,
allians,
politik,
sjukförsäkring,
bidrag,
lön,
