Varför diskutera blockpolitikens framtid just nu?

Inför förra valet formerades de borgerliga partierna i en Allians för att gripa makten i riksdagsvalet 2006. Denna strategi var framgångsrik eftersom den tyvärr lyckades. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet gick till val som egna partier, trots att de hade samarbetat i nästan 12 år när det gäller att lägga budgetar. Det fanns då en diskussion där Vänsterpartiet och Miljöpartiet före valet sa att de vill vara med i regeringen om det blev en RödGrön majoritet i riksdagen. De RödGröna partierna menade att det ändå måste vara väljarna genom att lägga sina röster som avgör hur politiken ska formas.

Alliansen spelade ut sin enighet som ett av de kraftfullaste korten inför valet 2006. Men Alliansen stod för något mer. Runt om i landet pressades, kanske framförallt Centerpartiet, att lämna kommunala samarbeten med Socialdemokraterna.

Det finns självklart en genomtänkt strategi bakom detta. Där min gissning är att ambitionen är att uppnå färre borgerliga partier.

Då kliver Niklas Ekdal i DN in på scenen och skriver:

Bryt upp blockpolitiken! Socialdemokraternas och Moderaternas demonisering av varandra kommer att leda till röstskolk och ökat politikerförakt. Blockpolitiken har aldrig varit mer förljugen och destruktiv än nu.

Uttalandet sker självklart inte i något politiskt vacum. Utan det sker i ett opinionsläge där de progressiva partierna har formerat sig i ett motsvarande samarbete och skepnad som Alliansen och har fått ett övertag dels i den opinionen och dels över den politiska dagordningen. Därför tillåter jag mig att vara något skeptisk till motiven mot alla som rusar och hyllar Ekdals uttalanden.

Niklas Ekdal tar upp fyra skäl till att bryta upp blockpolitiken
1). De sociala klyftorna växer så det knakar.
2). Den upptrissade retoriken mellan Socialdemokraterna och Moderaterna
3). Sverigedemokraterna kan bli tungan på vågen i riksdagen
4). Polariseringen mellan de två blocken gör att våra största samhällsfrågor sopas under mattan.

Den första punkten har jag ingen invändning mot. Detta är en av de stora utmaningarna vi har. Därför är också valet av färdriktning för Sverige viktig. Jag skulle vilja påstå att punkt 2 hänger samman med att de sociala klyftorna växer. Eftersom varje gradsskillnad i om man ökar eller minskar skillnaderna då spelar roll.

Johan Westerholm skriver om hur Fredrik Reinfeldt i Västerås 209 lugnade sina egna otåliga partivänner vid arbetsstämman med orden:

”Riktningen ligger fast som förut, det är mer en fråga om tid”

Jag menar att bakom den upptrissade retoriken finns i högsta grad en påtaglig skillnad i vilken riktning Sverige ska gå. Den som seglar vet att en grads skillnad, under en seglats, kan betyda mycket stora skillnader på var man hamnar.

Det finns också två standardinvändningar som främst media sprider:
1) Det är inga skillnader mellan de politiska partierna/alternativen
2) Det är bara käbbel, stor polarisering, kan ni inte samarbeta istället.
Ibland lyckas man kritisera partierna från båda håll samtidigt, vilket jag tycker Nicklas Ekdal lyckas med mycket väl.

Benny Lindholm har en del poänger och menar att problemet är att blocken debatterar som två partier. Inlägget är på många sätt läsvärt ur flera aspekter bland annat vad de små fd mittenpartierna fått ge upp i Alliansens namn.

Det är flera centerpartister som uttrycker sympati kring Nicklas Ekdals tes om att bryta upp blockpolitiken. Raymond, som jag känner som en klok, sansad och resonabel centerpartist, har skrivit ett inlägg som jag noga har läst. Jag delar hans uppfattning om att det finns flera stora viktiga frågor som självklart tjänar på långsiktighet och uppgörelse över blockgränserna. Något som jag också har hört hans partikollega Håkan Larsson både säga och skriva många gånger om.

Tyvärr, så har inte Centerpartiet den gångna mandatperioden gjort sig känd för den typen av långsiktiga blocköverskridanden överenskommelser. Tvärtom. (Jag kan dessutom inte låta bli att påpeka att Centerpartiet är det parti som hårdast utmanat arbetarrörelsen vad gäller arbetsrätt och kollektivavtal.) Jag tolkar därför denna typ av uttryck från viktiga centerpartister mer som ett sätt att bädda för en förändrad hållning i Centerpartiet när ni måste lämna regeringsmakten i höst.

Tomas har viktiga funderingar kring artikeln.
Kjell-Olof Feldt tycker politiker är fega och tycker att partierna närmar sig i den praktiska politiken.

Tycker då jag att blockpolitiken som idé är bra. Svaret är nej. Men samarbete bygger på ömsesidighet, oavsett om det sker "inom" eller "över" block. Det handlar inte om att en part ska lägga sig på rygg och visa strupen.

Raymond har därför alldeles rätt i att diskussionen är nödvändig.

"Men den kan inte bli framgångsrik så här nära inpå en intensiv valrörelse. Partierna och "allianserna/koalitionerna"är ju redan formerade. Politiken fastlagd i stora drag. Valsedlarnas utformning och därmed "profil" fastställda."

Jag ser fram emot en sådan diskussion. Men skörden av förra valets sådd kommer nog tyvärr att ligga kvar ett bra tag framöver i våra lador. Personligen tror jag att en och annan, framförallt kommunaltaktiva centerpartister, ångrar detta.


Peter har som vanligt kloka och läsvärda tankar.

För övrigt tipsar jag om Dagens Arena chefredaktör Nisha Besara gör en analys som många bloggare varit inne på de senaste dagarna - Alliansskeppet sjunker.

SW

Läs även andra bloggares åsikter om Stefan Wikén, Socialdemokraterna, politik, val, val 2010, RödGröna, Centern,

Titta gärna på intressanta bloggar genom NetRoots, S-BUZZ och Politiometern